Det har nu gått 3 månader...

8/8-2011 fick hon somna in för gott, bara 10,5 år gammal. Det blev cancern som gjorde att jag fick ta det otroligt jobbiga beslutet att avliva henne. För något år sedan skulle jag aldrig ha klarat av att ta det här beslutet, men nu kändes det som att jag inte hade något val.

Det var en kompis som ställde frågan "Lider hon?" och jag kunde inte säga nej för jag visste inte.

Sippan hade länge varit trött, slö och dragit sig bort från oss andra. På promenader orkade hon inte trava, utan kunde bara lunka i lugnt takt. Hon har alltid sovit på övervåningen i mitt rum, men nu undvek hon allt som hade med trappor att göra och kom aldrig mera upp. Då jag tog upp henne i famnen så ville hon bara ner och så gick hon iväg och lade sig själv i hallen. Hon hade inget tålamod med Gaia och var väldigt lättretlig. På promenader orkade hon inte ens titta åt andra hundar.

Från tidigare så hade Sippan artros i ben och rygg. Hennes levervärden hade varit dåliga sedan flera månader tillbaka och hon gick på medicin. Dagligen gav vi henne då ursofalk, prednisolon (kortison) och zentonil. Förut fick hon specialfodret Royalcanin mobility support för artrosen, men det byttes mot Royalcanin Hepatic för att underlätta för levern. I och med det så började vi då tillsätta Dr baddakys fiskolja och glukosamin i fodret. Under vintern och då det var kallt använde vi hundtäcket "back on track" till henne som ska vara väldigt bra och lindra artros. Sippan var pigg och glad och vi märkte varken av artrosen eller dem dåliga levervärdena. Annat än att hon fick en hiskelig aptit då pga kortisonet.

Det var då jag i slutet av Maj kom hem från Israel som jag först upptäckte knölarna. Jag tyckte redan då att dem var stora och undersökte det hos veterinär. Dem gav henne diagnosen cancerformen Lymfon. Det enda som man kunde göra åt det var att försöka bromsa upp processen med cellgifter. Det är ett flertal behandlingar som krävs och det är inte alltid som det fungerar. Närmsta ställe där man kan göra dem här behandlingarna är i Umeå och pga Sippans dåliga levervärden så blev jag avrådd att göra det. Att cellgiftbehandla en hund som har dåliga levervärden brukar oftast inte ge så bra resultat. Att ge kortison hjälper lite och det fick Sippan redan. Så Sippan fick aldrig någon cellgiftsbehandling, utan jag hoppades att det skulle gå bra ändå. Men knölarna växte alldeles för fort och Sippan blev tröttare.

Jag saknar henne nå så enormt mycket.

Sippan lär valpar att vara självständiga, blunda för kommandon och var uppnosig.

  Vi hittade en liten snöhög i skogen som Sippan tyckte det var väldigt kul att gräva i.       

Hundarna har varit på fjällsemester med övriga familjen och dem älskar verkligen det. För det innebär mycket nya dofter, mycket uppmärksamhet och det bästa av allt att dem får vara ute så mycket. Dem blir alltid så glada och får så mycket energi då vi far iväg på semester och dem får följa med. Även hundar gillar att komma iväg ibland och hitta på roliga saker. Här kommer lite bilder på mina älsklingar. Jag fick en enorm hemlängtan när jag såg bilderna på dem. Gaia har blivit så stor och hennes päls är verkligen jättefin. Samma lockiga typ som sin mor och mormor, vilket jag gillar.

Fick veta att Sippan och Colleen var riktigt duktiga fotomodeller. Gaia däremot vill inte vara still så länge att man kan få ngn bra bild på henne. Hahaha hon är då alltid full med energi, bådar gott inför hennes agilityträning till sommaren.

Har kört godissök idag med vovvarna. Dem absolut ÄLSKAR det och för att peppa upp dem utterligare så säger jag "klara färdiga gå" innan dem får sticka. Och dem är alltid lika peppade. ;D Både Sippan och Gaia hade idag mycket svårt med att vänta. Dem tjuvstartade redan på "klara". Efter en tillrättavisning skärpte sig Sippan och stannade kvar, gnällande i iver att få komma iväg. Gaia har inte riktigt lärt sig vad "klara, färdiga gå" innebär, utan smittades av dem andras iver och mamma fick hålla i henne för hon tjuvstarta hela tiden.     

Har varit i Stockholm i helgen och då for jag självklart och hälsade på den här lilla killen.    Det var superkul att få träffa Louie (Zeus), han var så glad och full med energi. En riktig snygging är han också. Det går jättebra med honom och hans familj är väldigt nöjd. Det var också kul att få träffa hans lillmattar Ester och Alice, en väldigt trevlig familj är det som han har kommit till. På dagarna kommer Louie att få följa med sin matte på hennes jobb och där har han en ett årig rottweiler kompis att vara med så det tror jag uppskattas väldigt mycket. Förhoppningsvis kommer jag snart att få upp mer bilder på honom.

Gaia är anmäld till en utställning som på lördag kommer att vara i arcushallen i karlsvik. Just nu haltar hon kraftigt pga en liten spricka i ena tassen, men vi hoppas att det hinner bli bättre så vi kan vara med. Kommer att bli bra träning för henne. Det går att läsa mer om utställningen här: www.norrbottensvackraste.se

Jag har lite problem med att ta bilder på hundarna nu efetrsom min kamera har slutat fungera. Tidigare så har den liksom alltid börjat funka igen efter ett tag, men nu är den bara död.   

Gaia i vintersnön   

Är tillbaka från ett återbesök hos veterinären. Öronen tyckte dem såg fina ut, men jag fick ändå kortison som Sippan ska ha en gång per dag i förebyggande syfte. Vi pratade även om hennes leverproblem. Nu har det gått ca 9 veckor sedan dem sa att hon har levercancer och uppskattade att hon högst hade en vecka kvar att leva. Men min lilla tjej visade att det inte alls stämde.   Utan hon blev bara bättre och bättre. Hon är glad och pigg och äter bra. Dock så har hon tappat muskler och blivit smalare, men det kan vi leva med.

På måndag ska dem göra en leverbiopsi på henne för att förhoppningsvis få veta vad det är hon har. Det finns tydligen en möjlighet att det inte är cancer, utan "bara" leverinflammation. Och då vi vet mer så kan det hända att vi kan behandla det hon har istället för att bara hoppas på det bästa. Den här nyheten gjorde mig väldigt glad. Känns som att alla utom jag var säkra på att hon skulle dö. Men det går inte, kan inte tänka mig ett liv där hon inte finns. Mamma håller på och snackar om att man inte kan leva för evigt, vilket gör mig riktigt sur för vem vet inte det. Ingen får säga att min hund ska dö, inte förrän det inte finns några andra alternativ. Jag kommer att göra allt som krävs för att hon ska må bra. Känns ändå jobbigt att veta att dem ska öppna upp henne. Mest troligt kommer hon då också få stanna över natten så hon kan få morfin. När jag praktiserade på djursjukhuset fick jag vara med på några operationer. Och kommer ihåg att jag tänkte att om jag såg någon skära i Sippan så skulle jag slå ner dem omedelbart. Så det är nog bäst att jag håller mig undan.

Even in bad times, there's light.

Det känns som att jag och Sippan är på djursjukhuset alldeles för mycket. Nu har vi fått fara dit igen pga en bakteriell öroninflammation. Det kliar ganska mycket, vilket leder till att man får ha lite uppsikt över henne så hon inte kliar sönder öronen. Förhoppningsvis så försvinner det snart nu när vi fått ett medel att behandla med. Tidigare när Sippan haft problem med öronen så har det försvunnit snabbt då man behandlat rätt. Jobbigt är det när dem här öronproblemen ständigt vill återkomma. Tur ändå att det inte är alltför ofta.

Sötvovven ;)

Sippan har nu blivit mkt bättre. Hennes svullna buk går ner. Den är fortfarande lite svullen, men sååå mycket bättre. Hon är pigg och glad, hon följer gärna med på promenaderna och sackar inte efter som hon ibland kan göra. Hon är väldigt vaken och glad. Hennes bajs var idag jättebra och nästan bra, vilket är ett enormt framsteg. Hon äter och dricker bra. Nu har hon inte spytt någonting heller som hon gjort ngn gång tidigare efter måltiden.    Min lilla vovve